17.46 Underbara vänner, varför lämnar jag er?
Det blev ingen packning, jag blir bara arg när jag tittar på resväskan...
Efter studenten har jag börjat känna mig så sjukt rastlös. Inte för att jag har tagit studenten, det var det bästa. Jag är inte stressad efter studenten, snarare rastlös och vill hinna med så mycket som möjligt innan jag åker. Jag ångrar inte att jag ska åka, men självklart känns det väldigt tugnt nu. Jag vill, men på ett sätt vill jag bara tillbringa hela sommaren här i Sverige med mina vänner. Men jag tror inte att det varit lättare att åka till hösten heller!
Jag kan blir lite arg eller snarare besviken när man det kommer upp... "Det är ju bara ett år" "Jaha, tänker jag, jo det är det. Det är ett år i USA men det är också ett år borta från alla mina underbara vänner" Jag skriver inte detta för att sköra utan jag förstår egentligen inte mitt beslut om att åka iväg ett år. Varför utsätter jag mig från att åka bort från de jag tycker om allra mest? Självklart kommer detta år vara väldit givande, jag kommer se så mycket nya saker, träffa många trevliga människor. Allting kommer säkert att vara toppen, men det är nu innan som det känns tungt. Det är nu när det verkligen börjar närma sig som JAG förstår vad jag ska göra. Jag vill självklart åka, jag läser många bloggar och tror verkligen att au pair-livet skulle vara toppen för mig.
Jag hoppas att jag klarar av hemlängtan och allt som kommer därtill. Jag hoppas på ett toppenår och får väl tänka positivt och tänka att detta år är ett av många som jag sedan kommer kunna dela med mig när jag kommer hem till mina underbara vänner igen. Just nu känns det tugnt, men det gäller bara att sätta foten på planet. Just nu är det bara att göra, finns inget annat. Jag ska inte tänka så mycket på det, utan snarare se det som någonting som jag måste göra. Då brukar det gå bra, eller ja, snarare brukar det bli mindre smärtsamt.
Och SO WHAT, om det blir för mycket hemlängtan åker jag hem igen. Jag skulle aldrig skämmas för att ge upp. Jag kommer i så fall hem till en mer än välkomnande familj och underbara vänner igen. Jag kommer bli så välkommen. Men det är ju inte det jag vill nu. Men jag vet att jag alltid kommer att vara välkommen hem...
MEN GID VAD JAG LÄNGTAR TILL USA. Önskar bara att jag hade väldigt många fler dagar här i Sverige med mina nära&kära. Gör jag fel som tycker så?
Efter studenten har jag börjat känna mig så sjukt rastlös. Inte för att jag har tagit studenten, det var det bästa. Jag är inte stressad efter studenten, snarare rastlös och vill hinna med så mycket som möjligt innan jag åker. Jag ångrar inte att jag ska åka, men självklart känns det väldigt tugnt nu. Jag vill, men på ett sätt vill jag bara tillbringa hela sommaren här i Sverige med mina vänner. Men jag tror inte att det varit lättare att åka till hösten heller!
Jag kan blir lite arg eller snarare besviken när man det kommer upp... "Det är ju bara ett år" "Jaha, tänker jag, jo det är det. Det är ett år i USA men det är också ett år borta från alla mina underbara vänner" Jag skriver inte detta för att sköra utan jag förstår egentligen inte mitt beslut om att åka iväg ett år. Varför utsätter jag mig från att åka bort från de jag tycker om allra mest? Självklart kommer detta år vara väldit givande, jag kommer se så mycket nya saker, träffa många trevliga människor. Allting kommer säkert att vara toppen, men det är nu innan som det känns tungt. Det är nu när det verkligen börjar närma sig som JAG förstår vad jag ska göra. Jag vill självklart åka, jag läser många bloggar och tror verkligen att au pair-livet skulle vara toppen för mig.
Jag hoppas att jag klarar av hemlängtan och allt som kommer därtill. Jag hoppas på ett toppenår och får väl tänka positivt och tänka att detta år är ett av många som jag sedan kommer kunna dela med mig när jag kommer hem till mina underbara vänner igen. Just nu känns det tugnt, men det gäller bara att sätta foten på planet. Just nu är det bara att göra, finns inget annat. Jag ska inte tänka så mycket på det, utan snarare se det som någonting som jag måste göra. Då brukar det gå bra, eller ja, snarare brukar det bli mindre smärtsamt.
Och SO WHAT, om det blir för mycket hemlängtan åker jag hem igen. Jag skulle aldrig skämmas för att ge upp. Jag kommer i så fall hem till en mer än välkomnande familj och underbara vänner igen. Jag kommer bli så välkommen. Men det är ju inte det jag vill nu. Men jag vet att jag alltid kommer att vara välkommen hem...
MEN GID VAD JAG LÄNGTAR TILL USA. Önskar bara att jag hade väldigt många fler dagar här i Sverige med mina nära&kära. Gör jag fel som tycker så?
Kommentarer
Trackback
