12.34 Jag vill en jävligt massa saker, men allt kunde man ju inte få...(I alla fall inte just nu!)
Hela USA-resan gör mig förvirrad och vilsen. Jag vet inte vad som kommer att hända, det är så sjukt skön och vidrig känsla på samma gång. Fram till nu har jag vetat om det mesta som händer, men efter studenten står man helt enkelt på egna ben. Ja, det är verkligen så!
Skönaste känslan är att kunna bestämma själv vad som händer. Inte för att jag har haft någon som bestämt över mig förut men du har varit så bunden eftersom du går i skolan etc. Självklart har jag ett arbete att sköta i USA, men allt är ju så nytt så jag tror inte ritkigt att man kommer känna sig bunden på det sättet. Jag längtar jättemycket.
Men samtidigt längtar jag också till jag kommer hem igen. Inte att jag inte vill åka utan snarare att jag vet att jag kommer få det så roligt hemma igen efter ett år i USA. Jag kommer inse att mina vänner är det bästa som finnas och min bror kommer att vara huvudet längre än mig. Min syster kommer vara min ögonsten och hon kommer alltid att göra mig både arg och glad på samma gång. Jonathan kommer säkert ha börjat gymma och bygga muskler.
Mamma har pratat om att de ska komma över, tänk vad roligt om de skulle kunna ske. Jag måste ju då komma på någonting roligt att göra, en riktig överraskning. Jag hoppas hoppas.
Jag har funderat på hur själva hemlängtan kommer att vara. Jag tror jag kommer sakna alla på olika sätt. Vissa behöver man inte närheten och närvaron med så det kommer säkert fungera utmörkt medan man kommer sakna andra mer fysiskt. Jag hoppas kunna hålla kontakten med många via Facebook och skype. Mail kommer det bli i massor.
Jag hoppas att alla kan hjälpas åt att höra av sig. Jag tycker inte att jag är den enda so borde utan man är faktiskst "två att dansa tango" annars tror jag det är lätt att man tröttnar. OCH JA, det är den tuffa sanningen, men om inte två kämpar för en kontakt så är det tack&hej. Jag är ledsen men så är det nog tyvärr. Inte för att jag tror att det överhuvudtaget kommer att hända mig men man måste och vara medveten om att det kan hända.
Livet är inte en dans på rosor. (Ibland önskar jag att det kunde vara det)
Just nu vill jag ha min USAresa, jag vill ha mina vänner, min familj, mitt Göteborg, börja plugga på Universitetet och jag vill dessutom en jävligt massa andra saker. Men man kna ju inte få allt!
Skönaste känslan är att kunna bestämma själv vad som händer. Inte för att jag har haft någon som bestämt över mig förut men du har varit så bunden eftersom du går i skolan etc. Självklart har jag ett arbete att sköta i USA, men allt är ju så nytt så jag tror inte ritkigt att man kommer känna sig bunden på det sättet. Jag längtar jättemycket.
Men samtidigt längtar jag också till jag kommer hem igen. Inte att jag inte vill åka utan snarare att jag vet att jag kommer få det så roligt hemma igen efter ett år i USA. Jag kommer inse att mina vänner är det bästa som finnas och min bror kommer att vara huvudet längre än mig. Min syster kommer vara min ögonsten och hon kommer alltid att göra mig både arg och glad på samma gång. Jonathan kommer säkert ha börjat gymma och bygga muskler.
Mamma har pratat om att de ska komma över, tänk vad roligt om de skulle kunna ske. Jag måste ju då komma på någonting roligt att göra, en riktig överraskning. Jag hoppas hoppas.
Jag har funderat på hur själva hemlängtan kommer att vara. Jag tror jag kommer sakna alla på olika sätt. Vissa behöver man inte närheten och närvaron med så det kommer säkert fungera utmörkt medan man kommer sakna andra mer fysiskt. Jag hoppas kunna hålla kontakten med många via Facebook och skype. Mail kommer det bli i massor.
Jag hoppas att alla kan hjälpas åt att höra av sig. Jag tycker inte att jag är den enda so borde utan man är faktiskst "två att dansa tango" annars tror jag det är lätt att man tröttnar. OCH JA, det är den tuffa sanningen, men om inte två kämpar för en kontakt så är det tack&hej. Jag är ledsen men så är det nog tyvärr. Inte för att jag tror att det överhuvudtaget kommer att hända mig men man måste och vara medveten om att det kan hända.
Livet är inte en dans på rosor. (Ibland önskar jag att det kunde vara det)
Just nu vill jag ha min USAresa, jag vill ha mina vänner, min familj, mitt Göteborg, börja plugga på Universitetet och jag vill dessutom en jävligt massa andra saker. Men man kna ju inte få allt!
Hemma hos Johanna i Göteborg. Utekväll blev det. Jo, jag hittade lite bilder på Johannas dator som jag inte visste fanns. Hur kul som helst även om jag var nära att klicka på DELETE på vissa så var jag snäll och lät bli... (får bli en annan gång)
Kommentarer
Trackback
