Orkar ni läsa?
Hej Folket!
Jag har inte skrivit på länge, ledsen för det. Eller jag kanske inte alls ska ursäkta mig. Det känns lite tjatigt att jag börjar varje inlägg så. I alla fall, jag har en del att berätta. Men vi får väl se hur långt jag kommer.
Sitter just nu på min class på Salem. Jag har fixat det svenska tagnentbordet igen. För tillfället känner jag mig så fruktansvärt svensk. Jag vet inte varför. Kanske för att jag rinde mamma, pratade med mormor, tänker på Sverige och midsommar. När jag tänker på midsommar tänker jag dirket på Johanna. Vi har nog aldrig firat midsommar tillsammans och jag TÄNKER fira midsommar med henne nästa år, vare sig hon vill eller inte. Det spelar ingen roll vad hon ska vara/göra. Jag ska fira midsommar med henne. När jag tänker tillbaka på alla mina vänner i Sverige, får jag en klump i halsen. Det känns som vi inte har träffats på jättelänge (ok, det har vi inte heller). Men det som jag vill säga är att jag är hemskt ledsen att jag är så dålig på att höra av mig. Jag pratar knapt med min mamma längre. Det känns som det var evigheter sedan jag lämnade Sverige men även som om det var igår. Jag vet inte. Jag känner bara en enorm lättnad över att jag tog belsutet att åka hem till sommaren. Jag är mycket lättad över det. Detta året har varit ett tufft år men så otroligt roligt och minnesvärt.
Jag och mina vänner här pratar ofta om våra "hemland" haha. Om vi har förändrats eller inte. Jag tror vi alla har förändrats, men bara till det bättre. Det är roligt att diskutera det. Jocelyn åker hem på onsdag, eller ja, hon åker till underbara Europa. Jag tror jag fattade det igår att jag faktiskt inte kommer att vara ett telefonsamtal iväg från henne längre. Många tycker säkert att detta är urlöjligt men du får ett liv här som inte går att beskriva. Jag har mitt jobb, min värdfamilj, mina vänner, min hund, min skola, min underbara stad Boston, shopping och 4 timmmar från New York. Jag vet inte hur jag ska förklara det men det kommer bli väldigt svårt att lämna detta ställe till sommaren. Jag fick panik förra veckan, typ sådan panik som jag kunde kalla löjlig förut, att jag snart åker hem. Jag vill ju hinna göra mesta möjliga men att jag snart åker hem.
Jag vet saker som jag kommer att förändra när jag väl är hemma.
- Besöka mina grandpartens bättre. Det går inte upp för en förrän det nästan är försent hur mycket det egetnligen betyder. (Jag vet hur det är att uppelva ett dödsfall när man är borta och det är inget att rekomendera alls)
- Jag hade underbar kontakt med mamma och pappa innan jag åkte, men om den inte har blivit ännu bättre nu så vet jag inte. Jag tror jag kommer ringa dem varje dag och berätta hur oerhärt tacksam jag är för att dem finns.
- Träffa vänner ofta, även om de inte vill träffas så vill jag det. Nej, men det är otroligt roligt att bara hänga med vänner. Träffas på gymmet, ta en promenad eller bara fika. Vänner har alltid varit min prio men nu kommer det vara så även mer.
- Umgås med Elin och Jonathan, speciellt Jonathan. Elin umgicks jag med lite grann och jag tror det kommer falla naturligt nu när jag kommer hem. Jag tror det blir likaså även med Jonathan men jag ser det på ett helt annat sätt. Jag tror att Jonathan har ändrats medan jag har/är borta. Jag tror han har vucit (både utseende och i mognad). Jag är grymt nyfiken på att möta honom om 1,5 vecka här i Boston. Det ska blir sjukt spännande. Jag tror Jonathan och jag kommer ha grym kontakt livet ut, speciellt efter detta år. Han kommer vara 15 år till hösten, jag tyckte jag var ganska mogen vid 15 så vi kommer ha svinkul tillsammans. Men om jag var mogen vid 15 känner jag mig som en tant just nu. Det är läsktigt hur mycket mer mogen och självständig jag har blivit under detta år. Dock har jag väl även blivit mer barnslig också. Gud, jag kommer prata med alla småbarn i Sverige. Jag älskar småbarn och barn så länge det inte är mina!
Det blev ett långt inlägg. Jag glömde bort vad jag skulle komma till. Jag tror bara att jag kommer att köra mitt race när jag kommer hem till Sverige. Sikta högt och fall hårt eller vad är det man säger.
XX Caroline
