Typ ej läsvärt!
Hej!
Jag sitter på class men har ingen större lust att göra nagot som har knutning till min class just nu. Jag känner mig orkelös och hopplös. Jag sitter och blinkar för att en av mina bästa vänner ska åka hem. Jag vill inte säga hejdå, men jag är skyldig henne ett hejdå. Igår när vi sa hejdå för kvällen sa jag.
- This is not THE GOODBYE. We are not doing this today.
Jocey skakade på huvudet och jag åkte hem. Jag är så orkelös, kanske för att jag kämpar mot en förkylning, kanske för att jag vet att mina föräldrar och syskon kommer stå här i Boston om två veckor. De kommer hit och drar mig ur den bubble jag har levt i sedan Johanna och Ida åkte hem i julas. Jag är otroligt glad och lycklig att de kommer, vem skulle inte vara det, men det är något som ändå fattas känns det som? Jag går och irriterar mig på att jag kan ha ordning överallt förutom i mitt egna rum och badrum. Det ser ut som ett bombnerslag, inte heller har jag någon energi att städa. Jag läser att det ska snöa i helge, och jag vill bara gråta!
Jag vill ha vår, sommar och sol. Jag vill ha massor av pengar så jag kan shoppa mycket de sista få månaderna som jag är kvar. Jag kan inte beskriva besvikelen jag känner just nu, jag är besviken på mig själv och jag vet inte hur jag ska komma över det.
Jag tror jag ska muntra upp mig med lite gym ikväll. Jag vill ha någon att gå med men jag vill gå dirket klockan 6 pm. Jag ska fan vara där och jag ska städa mitt rum ikväll. Jag ska vara glad och ha massor med energi med barnen (det har jag i och för sig ALLTID)...
Jag vill också massa på att berätta att jag har sökt till Universitet i Sverige. Jag är stolt och glad. Jag känner mig peppad inför våren och sjukt förväntansfull. Men i och med att också börja plugga i Sverige, så betyder det att man måste lämna Boston. Jag måste kliva ut min bubble och jag kommer inte att fatta det förrän jag är hemma i Sverige. Jag vet inte vad jag ska göra.
Jag tror jag behöver ringa min mamma nu. Jag är alltid såhär när jag inte har pratat med min mamma på jättelänge. Hon har säkert något klokt att säga. Haha, det låter som jag har hemlängtan men det har jag inte, jag behöver bara någon att prata med. Jag ringer mamma. Ni kommer säkert få en bättre uppdatering imorgon.
Kramar Caroline
